1700 eldrivna kilometer senare och vi är framme vid Skandinaviens nordligaste punkt! Här uppe är det dunjacka och mössa som gäller, en kyla vi märkt att bilens prestanda påverkats något av. Trots det har det inte varit några konstigheter att ta oss hit, och gud så vackert det är!  

Räckviddsångest, som jag hela tiden kallat projektet, är i hamn — eller ja, vi har kommit halvvägs iaf. Nu ska vi tillbaka också :) Men just känslan av räckviddsångest är något jag känt förvånansvärt lite av. Jag har en del erfarenhet från att köra eldrivet, och det var just därför jag valde att kalla experimentet Räckviddsångest — jag vet att det är en vanlig känsla, framförallt här uppe i norr på avlägsna vägar. Men jag har verkligen blivit positivt överraskad av hur smidigt det har gått att ta sig hit. Det finns massor av snabba stolpar, räckvidden i bilen har varit nog för att ta oss emellan dem och så tror jag vi har haft en gnutta tur också. Inga stolpar som varit upptagna när vi anlänt, vilken visar på kvantiteten av laddstolpar. Inget strul med att få igång laddningen och inga oväntade, jobbiga händelser. Vi har seglat fram, och stoppen har varit välkomnande avbrott och bensträckare. Jag ÄLSKAR att köra eldrivet och hoppas att jag snart själv kan gå över från min diesel-drivna bil till en eldriven.